Marholmens historia sedan 1900

Historien om Marholmen

Tänk dig drygt etthundra år bakåt i tiden. Till 1917. Det är då Selma Blomberg stiger i land på Marholmen.

Hon är 41 år och änka sedan hennes make Herman dog för tretton år sedan. Hennes dagar består av träget arbete på Rörstrands porslinsfabrik för 100 kronor i månaden. Det ska räcka till att försörja sig själv och sina två barn. Den lilla familjen bor i ett rum och kök på Helsingegatan i Stockholm. Utan central värme och torrdass på gården.

Selma är arbetarkvinna. Fattig, hårt arbetande och med sviktande hälsa. Hon har inte haft en ledig dag i hela sitt vuxna liv. Förrän idag, när hon stiger i land på Marholmen. Under två veckor ska hon vistas här på vilohemmet. Gratis. Hon kan knappt tro att det är sant. Hur är det ens möjligt?

Svaret finns fyra år bakåt i tiden. Det var då, 1913, som grosshandlare Nils Berg och hans hustru Hanna fattade ett beslut. De bestämde sig för att donera sin älskade ö Marholmen till Landsorganisationen LO och här bygga ett vilohem för arbetarklassens kvinnor. Nils hade lyckats bygga sig en förmögenhet och Hanna var engagerad i kvinnofrågor. De två hade sina arbetsliv bakom sig och allt de kunde önska. Varför inte göra något meningsfullt och viktigt för pengarna? Sagt och gjort.

Samtidigt med Vilohemmet byggs Skogsstugan för arbeterskor. Ett år senare står Semesterhemmet för män och deras familjer färdigt. Men Nils har fler planer.

1924, två år efter att Hanna avlider, donerar Nils resten av sin förmögenhet till Birkagårdens folkhögskola i Stockholm. Han vill främja folkbildningsarbetet och särskilt ”de fabriksanställda kvinnornas folkbildningsbehov”. Det föder nästa idé och 1926 öppnar Folkbildningshemmet på Marholmen. Samma år äger den första kursen för kvinnor rum här.

Utbildnings- och kursverksamheten utvidgas till fackföreningsrörelsen. 1937 hålls den första fackliga kursen, en veckokurs för Transports medlemmar. Så fortsätter det. Tusen och åter tusen fackliga medlemmar berikar sig med ny kunskap i kursverksamheten. 1983 köper fackförbundet Kommunal Marholmen. Med 80 procent kvinnliga medlemmar är det Sveriges största kvinnoorganisation. Kan man tänka sig en bättre arvtagare till Nils och Hannas verk?

Tillbaka till Selma. Tillsammans med tretton andra arbetarkvinnor tillbringar hon två veckor på Vilohemmet här på Marholmen. De badar, promenerar i sommargrönskan, gör utflykter till lands och sjöss, plockar blommor, konverserar i de vita trädgårdsstolarna och allt sådant som hör sommaren till. Regniga dagar sitter de inne och läser eller spelar kort eller något annat sällskapsspel. Kort och gott, de vilar.

När sommaren är över har sammanlagt 52 kvinnor varit på Vilohemmet. Kommittén summerar att ”…de flesta kvinnorna har ökat i vikt och återvunnit hälsa och krafter, vardan resultatet således motsvarar stiftelsens ändamål.”

För Selma var två veckors ledighet en ouppnåelig dröm. Som arbetarkvinna hade hon varken de ekonomiska eller politiska förutsättningarna. Det skulle dröja ännu fem år innan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Två veckors semester blev lagstadgad först 1937.

Det är lätt att tänka ”vad tufft många hade det på den tiden”. Men faktum är att långt ifrån alla har råd med semester än idag. Nästan var tionde barn i Sverige lever i ekonomisk fattigdom. Att resa bort på semestern, bo i stuga eller husvagn är för många av dessa 186 000 barn inget annat än vad det var för Selma – en dröm. Kan vi göra något för dem? Ja.

Vi här på Marholmen fortsätter att arbeta för ett hållbart samhälle på många sätt. Bland annat genom att ge familjer som inte har de ekonomiska förutsättningarna möjlighet att komma hit och koppla av genom vårt initiativ Familjetid. Mer om vårt engagemang kan du läsa om här på vår hemsida.

Varför? Därför att vi kan. Och vi vill. Precis som Nils Berg och Hanna år ville. Hanna avled 1922, Nils fyra år senare. Men deras idé lever vidare. Historien fortsätter.

Grosshandlarparet Nils & Hanna Bergs Marholmen

I slutet av 1880-talet köpte Nils Berg fastigheten Marholmen avstyckad från Solö gård. På Marholmen lät han uppföra sin första sommarvilla, som tyvärr brann på 1930-talet. I början av det här seklet lät han uppföra den s.k. finnvillan (idag Villa Hanna), efter ritningar av den mycket erkände åländske arkitekten Lars Sonck. Det är huset som är på bild här ovanför. Vid ungefär samma tid låter han bygga en lantgård på egendomen, som blir helt komplett med dåtidens modernaste teknik. Till lantgården byggs också ett elevhem, med ett tjugotal dubbelrum. Anläggningen skulle användas som lantbruksskola. Vad som fick honom att satsa kapital och energi på en sådan idé är svårt att förstå, eftersom industrialismen hade börjat sitt segertåg även i Sverige. Satsningen på Marholmen skulle med tiden visa sig vara en felspekulation, vilket troligen var ovanligt hos den mannen.

1909 var det en stor arbetarkonflikt i Sverige, en konflikt som slutade med nederlag för arbetarna. Landsorganisationen miste ungefär hälften av sina medlemmar. Man hade inte råd att betala medlemsavgifterna. Många arbetarfamiljer hade det svårt.

I Stockholm utkom på den tiden aftonavisan kvällstidningen, som makarna Berg läste och där dåtidens undersökande journalist, redaktören Gerhard Magnusson, skrev artiklar om fattigdom och nöd, artiklar som ofta slutade med en direkt vädjan om hjälp. Makarna Berg läste och påverkades. Nils Berg var en handlingens man. han föreslog Ersta diakonianstalt att upprätta ett vilohem för arbetarhustrur på Marholmen, men Ersta tackade av okänd anledning nej till erbjudandet.

Då vände sig Berg till LO, som hade en mycket ansträngd ekonomi efter den ödesdigra arbetskonflikten, och som tackade ja till förslaget. Elevhemmet på den nedlagda lantbruksskolan skulle bli ett sommarhem för trötta kvinnor ur arbetarklassen.

Så här lyder donationsbrevet: ” Genom arbetslöshet, som är en följd av växlingarna inom arbetsmarknaden eller beror på striden mellan arbetsgivare och arbetare, vållas lidanden och umbäranden icke allenast för den medellöse arbetaren själv, utan även för hans hustru och barn, vilka därvid drabbas av en alldeles oförskylld nöd. Synnerligen arbetarhustrurna äro vid sådana tillfällen utsatta för svåra prövningar, som nedslå deras mod och undergräva deras hälsa, men även eljest äro arbetarklassens kvinnor ofta i trängande behov av vila, som icke står dem till buds.

För att i någon mån bidraga till avhjälpandet av berörda missförhållanden och samtidigt giva utryck för uppfattningen, att det är kapitalets förpliktelser att taga hänsyn till offren för arbetslösheten…ger vi äkta makar bort nedan nämd egendom till bergska donationen.”

Den Bergska donationen bestod alltså av den större delen av Marholmshemmandet med lantgård, bostadshus och den första sommarvillan jämte ett kapital motsvarande c.a.500 000 :-, förvisso mycket pengar på den tiden. Därtill kom två år senare det s.k. semesterhemmet, som numera går under namnet jugendhuset. Donationen överlämnades i november 1913 i närvaro av LO:s ordförande Herman Lindqvist och Hjalmar Branting, vilka också var närvarande vid invigningen av vilohemmet den varma sommaren 1914. Denna donation sågs som något mycket väsentligt inom arbetarrörelsen. I en högertidning skall man giftigt ha menat, att nu kan arbetarna strejka så mycket de behagar och under tiden resa ut till Marholmen och leva sötebrödsdagar.

Glömde sina bordsdamer

Några hektar med Marholmsvillan kvarstod i Bergs ägo. Vad skulle väl kunna göras med denna rest? 1922 dog hustrun hanna i en hjärntumör. De gemensamma somrarna på Marholmen var slut. Någon gång 1923 kom Berg att träffa rektorn vid Birkagårdens folkhögskola, Natanael Beskow, på en middag. De båda herrarna hade så mycket att tala om, att de glömde sina bordsdamer. Ohövligt, men bra för skolan. Efter ytterligare diskussioner beslöts att resten av Marholmen skulle testamenteras till en fond kallad Marholmens folkbildningshem. Här skulle Birkagårdens folkhögskola kunna hålla sommarkurser för kvinnliga elever, främst unga kvinnor som arbetade i industrin. Tobaksmonopolet kom att bli en stor elevleverantör till sommarkurserna.”Tobaksplantorna” kallades flickorna ibland. Gamla “tobaksplantor” samlade på 60-talet in pengar för att skänka barnen på Marholmen två optimistjollar, som döptes till Nicko och Tina.

Berg lät bygga en skolbyggnad och ett elevhem i nationell tjugotalstil, ritade av Carl Alfred Danielsson-Bååk, samme arkitekt som ritat Semesterhemmet/Jugendhuset tidigare. Elsa Beskow, den bekanta konstnärinnan och sagoberätterskan, var maka till Natanael. Hon bidrog med färgsättningen på och i husen. 400 000:- avsattes till en stödfond. !926 invigdes Marholmens folkbildningshem, och den första sommarkursen startade med 21 flickor, varav 18 fabriksarbeterskor, två hembiträden och en vice värdinna.

Berg hade rätten att bo kvar i villan så länge han önskade. De första två åren kunde han resa ut till Marholmen med en sjuksköterska. Hans ohälsa hade tilltagit. Säkert gladdes han åt att nu också se så många unga människor på sin gamla ö, han som inte själv lyckades få några barn. Hur som helst så lyckades han förverkliga sina humanistiska ideal på sin egen sommarö. Den hade nu förvandlats till den “arbetarnas holme”, som testamentet talade om. Nils Berg gick bort i Februari 1928, 86 år gammal. En hedersman var han i alla sina dagar. Den blomsterkrans han av tradition har på sitt porträtt varje midsommar är sannerligen välförtjänt.

Här ett utdrag ur testamentet 1924:

“…för att fullfölja min och min hustrus avsikter med Bergska donationen att göra Marholmen till en “arbetarnas holme” och för att tillmötesgå det behov av fortsatt utbildning i kunskaper och färdigheter, som – genom samhällsutvecklingen och det efter utvidgade medborgerliga rättigheter medborgarna påvilande ökade ansvaret – framträder hos såväl manliga som kvinnliga medborgare och som särskilt de industriarbetande kvinnorna torde känna trängande, ehuru de av ekonomiska skäl äro förhindrade att tillfredställa detta bildningsbehov… förordnar jag härmed som min yttersta vilja… att efter min död med nedan angivna egendom skall bildas en en fond, benämnd “Marholmens folkbildningshem”, beträffande vilkens ändamål, förvaltning och revision följande bestämmelser skola gälla…”

Nils Berg som person

Nils Berg var en allvarligt lagd människa. Hade han alltid varit det? Frågan är omöjlig att besvara. I de brev till föräldrarna som han skrev, då han vistades på annan ort, finns inte plats för någon humor. Han hade gått i Privata nya elementar skolan 1853-59 – den skola där Carl Jonas Love Almquist tidigare hade varit rektor. Skolan var för sin tid modern och satsade på moderna språk, men krävde bara måttliga latinkunskaper. Säkert har lärare och kamrater påverkat Berg. Den blivande internationelle köpmannen hade “a” i svenska språket, franska och engelska, men bara “ba” i tyska, det som kom att dominera 1800-talets tre sista decennier i Sverige och Östersjöländerna. Troligen hade han haft en vrång tysklärare, vilket många andra har haft.

Nils Berg praktiserade i sin ungdom i Tyskland och England för att lära språken ordentligt. I brev till sin mor uttalar han sin avsky för den bigotta och gudsnådeliga anda, som rådde i det prästhem i Richmond, där han var inackorderad. ideliga böner och psalmsång med gälla stämmor. Bönerna måste bedjas på knä. Detta var en osympatisk sida av England. En annan gällde närmast motsatsen. I ett brev karaktäriserar han engelsmännen som “ett maskinfolk, så praktiskt att de ej kan förstå vad som ej kan utryckas i siffror”.

Hyckleri och förkonstling liksom kall materialism avskydde han: Hans sociala inställning grundlades under denna tid.. I vilohemmets matsal lät han långt senare hänga upp tänkespråket “Ärlig man talar sanning”. Natanael Beskows omutliga radikala kristendom torde ha gjort djupt intryck på Berg.

Såg sin tillkommande genom fönstret

1892, då han fyllt 50 år, gifte han sig med den tjugo år yngre Hanna Maury, som då arbetade på Gumaelius annonsbyrå. Frieriet tillgick så, att Berg stegade upp till Hannas arbetsgivare, fröken Gumaelius, som han kände sedan gammalt. Han sade: “Vid första bordet i rummet härintill sitter en dam, som ser så snäll ut och alltid är så flitig. Henne skulle jag vilja lära känna”.

Bergs kontor låg på andra sidan gatan i samma våningshöjd. Fröken Gumaelius sammanförde de två och detta ledde till ett trettioårigt och – så vitt vi vet – lyckligt äktenskap. Den älskade hustrun kom att betyda oändligt mycket för för Berg. Bland annat kunde hon dämpa hans lättantändliga temperament.

Rätt ska vara rätt

På ett rättspatos gränsande till rigiditet tyder historien om den förlista ångbåten. En gång på åttiotalet hade Berg köpt en skeppslast färger, som gick från London till S:t Petersburg. Ångbåten med lasten förliste på Nordsjön. Den var försäkrad i S:t Petersburg, men försäkringsbolaget vägrade, av någon för oss okänd anledning, att betala ut ersättningen.

Förgrymmad reste Berg S:t Petersburg, där han köpte försäkringsbolaget. Han lär ha förlorat 250 000:- på affären, men han fick ut sin försäkring. Gillis Hammar, rektor för Birkagårdens folkhögskola 1931 – 1952, har kallat Berg för “Karl XII som grosshandlare”.

Ignorerade inflationen

En gång på 1870-talet hade Berg fått en förfrågan om han vilja sälja några tomter på Bastugatan på söder i Stockholm. Berg svarade ja och nämnde sitt pris, som ansågs för högt. Någon affär blev inte av. Tio år senare kom samma spekulanter tillbaka och frågade hur mycket tomterna nu kostade. Bergs svar blev: “Det bud som jag har gett , det har jag gett!” Priserna hade visserligen stigit, men han stod fast vid sitt gamla bud.

Inget groggande på semesterhemmen

På LO-hemmen rådde spritförbud – så hade Berg bestämt. När några “gubbar” på semesterhemmet en gång skickade bud till Berg i villan och undrade om inte kunde låna dem lite whiskey, brusade Berg upp. “Vet herrarna inte att det är förbjudet att dricka sprit på hemmen”? Är det så att ni önskar en toddy, är ni välkomna till mig”. Så talar den stränge gentlemannen. Tänkespråken “Ärlig man talar sanning” och “Allt hvad du gör, gör rätt” stämde nog ganska väl in på denne originelle grosshandlare.